Min första dyktävling

Det hade varit oerhört svårt att somna på kvällen den 19 mars 2001. Det blev inte lättare att somna då jag visste att tåget till Tammerfors avgick sex på morgonen och att jag måste somna så fort som möjligt. Jag hade börjat träna fridykning på allvar i början av februari så jag var inte precis erfaren och rutinerad inom sporten. Jag hade tränat så mycket jag orkade, det vill säga runt fem gånger i veckan, den korta tid som jag hade på mig att komma i from. Spänningen inför tävlingen blev inte mindre då jag i Tammerfors upptäckte att det var "inofficiellt" mästerskap med närmare 50 tävlande. Tävlingen gick under namnet Suunto Open.

Tävlingen gick till så att man tävlade i ett lag med tre personer i varje lag. Eftersom jag åkte ensam hamnade jag i ett hopsatt lag och vi kallade oss för "tre Enzos". Vi tävlade i två grenar, dynamisk apnea med fenor och statisk apnea. En av de svåra sakerna med tävlingen var att man någon vecka innan skulle meddela hur långt man planerade dyka. Man fick sedan inte dyka längre än vad man hade uppgett och klarade man inte av det fick man minus poäng. Det gällde alltså att ge en distans om man säkert kommer att klara av men som är i det längsta laget. Jag hade innan tävlingen upprepade gånger dykt över 80 m så jag anmälde 80 m som min distans. På statisk apnea fick man hålla andan längre än vad man uppgav så därför drog jag till med 3 min 30 s. Det visade sig sedan att alla tre av oss i laget var ungefär lika bra men de andra två var lite bättre än mig. De hade uppget 85 m respektive 95 m. Bassängen som vi skulle dyka i var 25 m.

Jag som inte hade sovit många timmar på natten hade kommit till Tammerfors efter en tågresa på ett par timmar. Jag hade problem med att jag var trött och hungrig hela tiden. Ju närmare min start tid kom desto mer steg spänningen och pulsen hos mig. Det första som jag skulle tävla i var dynamisk apnea vilket jag tycke var bättre än att börja med statisk apnea. En timme innan man skulle göra sitt dyk fick man börja uppvärma i bassängen. Uppvärmningen gick inte skärskilt bra eftersom det var många som trängdes i bassängen. Den oerhörda nervositeten gjorde det inte heller lättare. Det kändes som om jag endast skulle klara av 50 m då det verkligen gällde.

Två minuter innan man skall gör sitt dyk startar nedräkningen. Då skall man stå i sin bana och försöka koncentrera sig. Det är verkligen inte lätt att vara lugn och avslappnad i det här läget. Jag hade en oerhört snabb puls som kändes i hela kroppen, ju närmare noll man kom desto värre blev det. Jag gjorde allt för att ta stora djupa andetag och lugna ner mig. När nedräkningen kommit till noll ropade man "official top" och började räkna uppåt. Nu hade man 30 sekunder på sig att börja sitt dyk, annars blir det avdrag. Jag startade mitt dyk då jag hade 10 sekunder kvar, de första 25 m kändes väldigt nervösa och jag hade nog lite för hård fart. Vid vändningen kände jag att det sprutade ut vatten från bassängkanten vilket gjorde att jag fick sparka lite extra. Jag tror annars att vändningen gick smärtfritt, ibland har jag haft problem med att ena fenan sparkas mot banden som markerar banorna. På väg mot 50 meters vändningen hade farten och pulsen minskat något men det kändes som om jag hade lust att sluta vid 50 m. Jag lyckades få min vilja att fortsätta dyka och längden upp till 75 m gick väldigt bra. Nu hade jag inget annat i tankarna än det märke som markerade var 80 m var. Svängningen vid 75 gick lätt och sedan var det bara några sparkar kvar till märket på bassängbotten. Jag dök fram till märket och rörde det med handen, sedan var det bara att simma upp till ytan och ge ok märket till domaren som gick brevid på bassängkanten. Väl uppe vid ytan kändes allting mycket bra och jag var besviken på att märket inte var satt vid 100 m för det hade jag säkert klarat av. Jag upptäckte, vilket jag senare också har gjort, att pressen från publiken och tävlingen gör att man kan dyka längre än man normalt gör på träning.

Min statiska del av tävlingen gick inte bra men det finns många förklaringar till det. Innan tävligen klarade jag ofta över 4 min liggandes i sängen men jag provade aldrig riktigt i bassäng. När det var tävlingsdags var jag rejält hungrig och frös mycket. Det går inte att hålla bra tider om man fryser. Men jag lyckades plåga mig i 3 min och 30 s vilket jag efteråt är ganska nöjd med. Jag har efter tävlingen haft svårt att nå upp till sådana resultat på träning. Statisk apnea är min svagaste sida.