Sanna Harju

Mitt namn är alltså Sanna och kallas av dom flesta för Sanna. Ingen har ännu under min 25 år långa levnadstid kommit på nåt smeknamn för mig så jag antar att jag kommer att få heta Sanna under den resterande också.

25 år är jag och bosatt i Umeå för tillfället. Här har jag spenderat större delen av min tid under de senaste 6 åren. Flyttade hit hösten 1999 från en by, Nedervetil, i Österbotten Finland. Orsaken till flytten till Umeå var min törst för lite akademisk kunskap vid universitetet, men också det faktum att Robert redan bodde här spelade förstås en avgörande roll i mitt beslut. Efter att ha levt nästan 2 år med bottenviken mellan oss var det ganska skönt att äntligen få vara tillsammans på riktigt och börja bygga bo tillsammans. Boet låg då och ligger fortfarande uppe på Carlshem och efter att den nu äntligen fått sig en ansiktslyftning och då det inte verkar vara någon förökning på gång, än så länge i alla fall, så lär vi inte ha bråttom härifrån.

Då jag inte är hemma eller på någon resa tillsammans med Robert så hittar man mig med allra största sannolikhet i Holmsund. Där jobbar jag sedan 1½ år tillbaka på världens bästa demensboende. Dom gamla är för det mesta förvirrade och söta och kollegerna är dom allra bästa man kan tänka sig. Men hur hamnade jag där och vad hände med törsten för akademisk kunskap? Jo, törsten släcktes av Biologprogrammet och framförallt av det Systemvetenskapliga programmet här i stan. Efter 4 år och med huvudet fullproppat av "kunskaper" som jag inte har en aning om vad dom ska användas till fick jag nog och tog chansen att vara ute i det verkliga livet för omväxlingens skull. Nu är jag fast och vill ingenting hellre än att jobba inom vården, synd bara att det inte är det bäst betalda yrket här i världen.

Vad gör jag på min lediga tid då? Inte så mycket faktiskt. Ibland går jag vilse och hamnar på IKSU på ett träningspass på gymet. Ibland så är det någon annan som går vilse och hamnar hit en fredag eller lördag kväll på fest. Ibland kommer jag på att jag kanske borde sköta om mitt akvarium (efter några dödsfall har jag insett att det inte är så lätt som det ser ut). Ibland så gör jag faktiskt ingenting vilket kan irritera Robert oerhört mycket men det är kanske det som är så roligt med att inte göra någonting alls. Jag har en rosa pyjamas med matchande rosa tofflor till. Det är min favoritklädsel då jag inte gör någonting alls. Det gör Robert ännu gladare så jag försöker ha den på mig så ofta jag kan. Ibland städar jag och då blir Robert glad på riktigt så det brukar jämna ut sig i slutet. Men jag antar att det blir så efter 10 år tillsammans, man försöker hålla balans mellan det goda och det onda för att orka med varann. Ikväll tror jag att det blir rosa kläder....